Henrik Ibsen

Henrik Ibsen (1828-1906) började tidigt som instruktör vid norska teatern i Bergen och verkade därefter som teaterchef i Kristiania där han fick praktiska kontakt med teatern, en viktig förutsättning för hans författarskap. Ibsen hör tillsammans med Tjechov och Strindberg till 1800-talets stora dramatiker och spelas fortfarande över hela världen. Till de stora klassikerna hör bl a Brand (1866), Peer Gynt (1867), Ett dockhem (1879), Gengångare (1881), Vildanden (1884), Rosmersholm (1866) och Hedda Gabler (1890). Arne Törnqvist har gjort en tematisk läsning av samtliga dramer och diskuterar bl a kravet på självförverkligande kontra samhällsmoral, som går som en för tråd genom Ibsens dramatik. Men i stället för att se Ibsen som den store samhällsdebattören lägger Arne Törnqvist betoningen på Ibsen som konstnär och bara i andra hand som psykolog och samhällsdebattör. Han visar på ambivalensen och mångtydigheten i Ibsens författarskap. Han vill också framhålla värdet hos de ofta mindre uppskattade ålderdomsverken och ställer dem i ny belysning. Arne Törnqvist gör djupt inträngande analyser av pjäserna. Han diskuterar deras innehåll från social och psykologisk synpunkt och ger en ny och annorlunda bild av Ibsen, som visar hur uppfriskande modern Ibsen är. Arne Törnqvist (f 1932) är dramatiker och konstkritiker. Hans pjäser Karl XVI Josef och Leo Tolstoys testamente har uppförts på Dramaten. Han skriver konstkritik i Dagens Nyheter och har även framträtt som radiodramatiker. Om Ibsen har han skrivit bl a i Författarnas litteraturhistoria och han har översätt Ibsens dramer Gengångare och Vildanden till svenska (Natur och Kultur). 1988 kom hans diktsamling Om vädret tillåter.